Här är min skildring på barnuppfostran, det är skillnad på "regler" och "regler" och ha ett harmoniskt hem. 

Kanske det här visar lite hur jag känner och varför jag reagerar på saker.

(Kopierat från familjeterapeuten.se)

När jag var liten ville jag borra hål i andra människors hems väggar och kika in hur de hade det. Jag var så nyfiken och intresserad av OLIKA sätt att vara.

Som barn tror man att ”Som vi har det i VÅR familj, har alla det”, och så tycker man att allt är ”ganska självklart” – även det som utifrån sett kanske är helt uppåt väggarna galet.

Jag har träffat familjer i nästan 30 år. Så jag har fått ”kika in” nu, utan att borra hål människors hems väggar… Skönt att slippa.

Vi är olika och lika. Samtidigt.  När något i en familj är tokigt reagerar ofta ett eller flera barn på ett sätt som gör att en familjeterapeut eller psykolog kan se att ”här är det knas i familjen” (ofta mellan föräldrarna, eller föräldrars beteende gentemot barnen) och så kan man försöka lista ut vad det är som görs lite galet. Oftast är det så att föräldrarna inte förstår hur tokigt de agerar själva. Oftast är det så att de tycker att ”barnet som agerar ut” är ”knasigt” eller ”knäppt”, men ofta är det barnet bara en s k symtombärare.

Många vuxna anser att det sätt just DE tänker på och just de regler de har i DEN familjen är Den Rätta Metoden och De Rätta Reglerna. De som är lite mer rigida tror att de hittat Sanningen kring hur det ska vara i ett hem. Om något barn faller utanför mönstret blir det ”fel på barnet”. Dessa föräldrar har svårt att vända blicken emot sig själva och se om DE kan agera annorlunda, eller om DE kan bemöta sitt barn på ett annat sätt. De är helt inriktade på att ”DU har fel. JAG har rätt.” Det finns inget annat.

Jag kan tycka synd om barn i sådana familjer. Jag undrar också hur dessa vuxna, med sina instängda tankar, fungerar i det vardagliga livet med andra? Hur fungerar det att alltid tro att det man tänker och tycker är RÄTT. Världen är ju FULL av Annorlunda Tankar!

Lyssnar de  inte på vad som händer Utanför Hemmet eller bestämmer de helt enkelt att ”De Andra är galna” och ”Vi i vår familj gör rätt”.

Det är det här med regler tex. I vissa familjer är det fullkomligt obegripligt att ett barn kan lämna skärbrädan med smulor på efter sig. ”Har hen inte fått någon uppfostran? Hur kan hen göra så??” och så pratar man om det barnet som om det är Galet. Nästan.

I samma familj får man ett STRAFF (vara utan mobilen eller utegångsförbud tex) om man som barn kommer 10 minuter senare än vad som var bestämt.

Hjälper straff? Själv tror jag inte på straff. Tillrättavisning – ja. Prata med – ja. Förklara varför – ja. Rätta till – ja. Straff – nej. Straff väcker frustration och hämndkänslor.

Jag kommer hem till en familj där varje lite sak ligger exakt på rätt ställe. Jämt. Det är otroligt rent, och allt är undanplockat. Det är som att komma in i en IKEA-katalog. Och de har fem barn. ”De har fått lära sig”, berättar föräldrarna, och samtalen handlar mycket om vikten av att stänga skåpdörrar och att torka av efter sig, att heja när man kommer hem etc. Vid samtalen med hela familjen sitter barnen mest tysta. Föräldrarna talar, och de för talan för alla i familjen. ”Är vi klara snart?” frågar ett barn och skruvar på sig. ”Du sitter här tills Erica är färdig med sitt samtal!” säger pappan uppfostrande.

Jag kommer hem till en annan familj där det är smulor kvar på bordet efter att tonåringarna kommit hem och tagit eftermiddagsmackor, föräldrarna sopar undan smulorna och gör en liten yta för mig att ställa min kopp med kaffe. Sedan ropar de på barnen som kommer bullrande och slänger sig ner runt bordet. Det skrattas, skojas och retas och inte ett ord om någon regel. ”Hur funkar det här?” frågar jag. ”JÄTTEBRA!” säger alla i en kör, nästan. Sen vill alla berätta något.

Du får välja ditt sätt att uppfostra och behandla dina barn i din familj, som du vill. Givetvis ska man göra som det känns bäst för en själv när man lever i en familj.  Och ofta tar man efter sina egna föräldrar – i alla fall vissa delar. Bra är om man tänker efter hur man själv kände när man var barn.

Det finns knappt några rätt och fel. Det finns bara olika sätt. Och att heja på varandra när man kommer hem från skolan, eller på morgonen, är ingen lag. När man är tonåring kan man få slippa, för att man har så fullt upp med sig själv, känner sig hormonstinn och sur eller för att man faktiskt inte orkar (osannolikt många föräldrar bråkar nämligen med sin tonåring som inte ”orkar” säga ”hej”. Mitt råd: Låt dem slippa! ”I morgon” kommer ”hej:et” tillbaka av sig själv…).

Att ”tappa” handduken blöt på badrumsgolvet bör inte leda till ett tredje världskrig och en vacker dag är det ingen som tappar handdukar i hemmet alls.

Fundera igenom vilka konflikter som är viktiga att ta, för barn kan givetvis inte få bestämma allt – barn behöver gränser och vissa regler – men gör inte hela hemmet till Perfekthetshemmet. Och låt dina barn vara….barn! Människor.

När vi växer upp ska vi lära oss. INNAN vi lär oss gör vi fel.

familjeterapeuten.se

Ps, vad är din reflektion av det här inlägget?