Eller jo, förresten, låt mig för all del citera.

”Om ni fortsätter bråka så här mycket så orkar jag inte med er. Då får det bli längre dagar på fritis och förskola.”

Sekunden senare stod jag där i hallen och öste pussar och kramar och rabblade en miljon förlåt, i en fåfäng förhoppning om att ett litet ord – i kubik – skulle fungera som världens mest effektiva radergummi och för evigt sudda ut mitt verbala misstag.

Men någonstans där, slog det mig sedan, snuddade jag vid kärnan i debatten som blossat upp sedan Stockholms stad aviserat att barn till föräldralediga ska få gå obegränsat antal timmar på förskola – en satsning som finansborgarrådet hoppas att fler kommuner ska ta efter.

För det som sägs handla om att ”förskoleåren är viktiga för barnens pedagogiska utveckling, sociala utveckling och kunskapsutveckling”, är väl i grunden ingenting annat än en ogenerad flört med dagens självcentrerade medelklassföräldrar? Som lever i illusionen om att ett föräldraskap inte ska kosta mer än blöjor och svindyra svensktillverkade sandaler i ekologiskt skinn.

”Det är som att föräldrar i dag vill att allt ska vara enkelt och härligt hela tiden. Man vill inte ta sig igenom allt det jobbiga tillsammans, det som faktiskt gör att man blir en familj”, sa en klok vän tillika förskollärare när vi diskuterade ämnet.

Som mamma till tre har jag varit med om lika många, men vitt skilda, föräldraledigheter.

Medan den första bestod av behagliga barnvagnspromenader med andra mammor och sköna tupplurar i soffan medan bebisen sov, handlade den andra snarare om tröttsam konflikthantering med trotsigt storasyskon och urtråkigt lekparkshäng medan bebisen (förhoppningsvis) sov. Och den tredje… behöver jag ens beskriva den?

Jag är den första att räcka upp handen och ärligt erkänna att de femton allmänt lagstadgade timmar som syskon får vara i förskolan, är som balsam för en trött föräldrasjäl.

Och man kan förstås diskutera vem som bestämmer vad som är lagom och vad som är för mycket? Varför femton timmar och inte noll? Och varför inte fyrtio?

Ja, visst. Absolut. Ta för er av allt som går. Skjutsa iväg barnen på ”obegränsad tid” och åk hem och sätt på en kanna kaffe.

Fast säg åtminstone som det är: att ni gör det för att ni inte orkar med dem.

Eller ännu hellre: bit ihop och gilla läget och acceptera att det inte går att få barn utan att också bli förälder. "

Okej, vad är era tankar efter att ha läst den här? vad tycker ni om obegränsad tid på förskola?

jag tycker de är sorgligt, faktiskt. Finns alltid undantag.

Som jag minns det använde jag mina 15 timmar för min äldsta son men klagade aldrig över att vilja ha fler timmar, blev snarare tvärtom mer sällan.

Då hade jag ingen som kom hem från jobbet för att avlasta, lr städa och göra mina sysslor emellan åt ;)

Som en "trött förälder" ska man ha många frikort men gudnåde dig om du har psykiskt dåligt mående, smärtsjukdomar lr annat osynligt. Oj vilket skitsnack det blir då är man sämst.