Alla säger alltid till mig att folk dras till mig, frågar ofta vägen, kallpratar lr vad det nu kan tänkas vara, kort och gott man går alltid fram till mig. Alltid. 

Idag åkte jag till öppenvården som alltid för att hämta dagens medicindos när jag sedan ska hem och står vid hållplatsen kommer plötsligt en man fram med raska steg, inte helt ovanligt att folk kommer fram för att prata lr för att fråga saker om hunden det händer helatiden, så det kändes inte konstigt då men när jag i efterhand förstår att han skulle gå till tåget och istället går till mig där jag står blir de lite skumt. Han böjer sig ner framför hunden, frågar om hunden , sedan frågar han mig vad jag jobbar med svarar att jag är sjukskriven. Han frågar om jag är mammaledig? jag börjar märka nu att detta inte är normalt och han verkar lite "konstig" och frågar alldeles för många personligafrågor.

Jag är inte helt ärlig men jag säger "jag har påbörjat medicinering för jag har ADHD vilket till viss del är sant, att jag har diagnosen ADHD.

Kunde dock ha hittat på vad som helst istället men så snabbtänkt var jag inte i det läget.

Han säger då " de trodde dom jag hade med först som 7 åring, men jag har aspberger". Sen frågade han om jag brukade hamna i slagsmål?samt  sa att han var snäll och att jag kunde följa med honom hem så skulle han visa det för mig och säger " men du kanske har pojkvän?".

(Nu börjar det bli väldigt creepy) på långt håll ser jag en buss och tänker att den hoppar jag på oavsett vart den ska åka...

medans jag tänker detta frågar han " hur gammal är du?", varav jag svarar "33år" det gick inte att ta miste på hans besvikelse, vad trodde du frågar jag? (här tänker jag att han hoppats på att jag är 40+) men döm av min förvåning när han säger "jag trodde du var 15 år" .....alltså, fyfan!!!!!!!.

bussen börjar nu närma sig och det enda jag vill fråga nu är vart fan han bor så jag frågar detta då jag inte hoppas på att han inte ska bo på samma ort som mig och kretsas runt mina barn. Han bodde i grannkomunen. Sedan började han kasta saker från marken på hunden, blir konstig. Busen är påväg att åka förbi mig men hinner stoppa den. 

Det är mkt jag ångrar nu som att fråga vad han heter lr ta en "smygbild" men enda jag kunde tänka på var att komma därifrån.

Jag är så äcklad och chockad att det inte finns ord för det!. Usch.

Man tänker inte på att vem som helst vart som helst kan vara ett äckel, dagsljus som i nattmörker. Därför har jag alltid känt att mina barn främst min yngsta som mest aldrig har pengar på mobilen alltid ska kunna ringa från sin mobil och fyller ofta på den. 

Samhället ser inte ut som det gjorde på 90-talet man kunde åka hem själv från ställen, vara ute hela natten, lifta osv.  Man ska inte vara naiv.