Godmorgon.

Jösses vad lääänge ja har sovit? känns inte alls bra. Jag ställde klockan men minns inte ens att jag stängt av den.

Aja.

Igår var jag på möte på soc. Mötet gick bra, vi ringde runt lite, och bollade tankar. 

Vi pratade även om mötet med barnens pappa, som han till en början sa ja att komma till.

Jag skulle ringa och berätta när och så, så jag skickade ett sms och kom på att han "blockat" mig, så jag kan inte nå han via sms. Så jag ringer honom istället, och möts av en mindre trevlig attityd.

Jag börjar förstå att de här inte är möjligt längre, dessutom menade han att han MÖJLIGEN kunde få en tid till banken den dagen + den tiden, så de gick förmodligen inte!.

Ni alla vet att jag trånar efter umgänge. Just de, UMGÄNGE.

Vet ni vad han glider in på?

Medans han tycker att 4st i en dubbelsäng och leva i en 1a är väl helt Ok, att de inte ska spela någon roll?  han däremot tycker att 4.rok börjar bli lite trångt och tycker att en uppväxt i Mora blir bra.

Sedan började han håna och se ner på mig, genom att fråga om de är smart att börja "knarka" .

Det är lätt och spotta ur sig saker och tro man vet och förstår saker, jag frågade honom om jag inte skulle ta ifrån han barnen så han får känna hur det känns. Men han mena på att jag inte kunde det så...

sen fortsatte han håna mig genom att säga att jag inte hade pengar/mat eller jobb.

Jag känner inte ens i igen den där människan längre(ingen annan heller för den delen), och då har jag varit med honom från att jag var 16 år.

Han har alltid varit snäll,trevlig och tillmötesgående. Aldrig varit elak, bett någon dra åt helvete (inte mig dock).

Men ah jag tror ni förstår.

Nu har jag försökt återigen att få till något. Nu får de bli den hårda vägen!.

Ok, de här får bli ett sista inlägg. Jaaamen jag vet, jag har inte hittat nå hobby!?

Kanske ska testa yoga, de skulle vara något för mig, enligt Mora rehab!.

Nå, Jenny på yoga? mkt möjligt .. någon som vill andas med mig?   

Mora rehab i sin helhet :

Jag kom ganska precis på minuten, satt mig på stolen(såklart) i rummet vi skulle vara i och guppade med mitt ben likt ett bokstavsbarn (inget fel med det) medans hon pratade om låsningar i skulderbladet och ANDNINGEN. Efter en stunds guppande med benet (omedvetet) så tar hon tag i mitt ben så jag ska sluta   ...

Jag berättade om min spänningshuvudvärk och min på-hugget-hålling i kroppen.

När jag la mig på britsen så kom smärtan ganska direkt i skuldran, hon höll på med ett ultraljuds vågor för att värma min led. 

Tydligen så kommer jag löpa en stor risk för fortsatta låsningar i revben/skuldra/huvud (de är så leden går) om jag inte börjar ANDAS MED MAGEN.

Hon bad mig dra ett djupt andetag med magen, tror ni  min magen blåste upp sig?

jag svarar ganska direkt att "näfan, jag kan inte andas med magen" hon bad mig andas med bröstkorgen och de gick fingemang, inte så konstigt eftersom jag andas högt upp helatiden, ytliga andetag.

jaja, det blev massa prat och hon visade någon övning tills jag skulle vidare till annan sjukgymnast på fredag. De kändes inte givande när hon ber mig höra av mig ifall om dom där inte får ordning på mig? eh va?.

Jag hann med och ringa soc, berättade att det blir möte så imorgon får jag veta vilken tid vi ska dit.

När jag berättade att det fanns ett "visat" intresse för att komma blev hon jätteglad och tyckte de var bra.

jag är dock lite skeptiskt för att de här kommer vara lika positivt efteråt.

Det här handlar inte om att smutskasta varandra inte.

Jag berättar mer i låst (kanske).

Vill inte dela med mig mer av såna här saker öppet för "alla" längre. jag må ha låtit tidigare ilska och frustration  tagit över och öst ur mig här , men de är också för att man har pressat mig dit.

Jag hoppas  vilket fall att de som sägs på mötet stannar just där, att man visar den respekten. 

att sprida skit och berätta inför andra har aldrig visat sig bli ett bra resultat, sen om man väljer att prata med sin respektive om de hela, visst, de är en annan femma... vi får hoppas den tilliten finns hos vissa. 

Jag har valt att "begrava" gammal joll, för jag vet att smutskastning är inget som spelar roll, inte i mitt fall ialf. Däremot spelar de en stor roll vad den som har vårdnaden gör och säger. 

För här har man ansvaret för två barn(våra barn), och ge det dom behöver och har rätt till.. då pratar jag inte bara matriellt.

Jag har självklart också ett ansvar, framför allt för mig själv. De är där jag är just nu....

Att bygga upp sig själv igen är inte alltid så lätt, men de går!. 

Jag ska börja med att försöka andas..... med magen.

tack för mig ikväll. vi syns imorgon!.

Ja, nog är de härligt och vakna till denna mörker..få tända lite ljus och titta på lite nyhetsmorgon- nästan lite tant varning men de gör mig inget. Att hon som leder nyhetsmorgon har en härlig finsk brytning gör hela morgon ännu mer bekväm. 

Igår kväll såg vi en film som heter "born to race" . Handlar om en kille som älskar bilar och race(kanske givet). 

En film som egentligen inte är något i min "smak". Men handlingen på filmen gav mig mkt.

Killen bodde hos sin mamma och han hade även en styvfar. Killen hade inte träffat sin pappa sedan han var 10 år.

Han hamnade i trubbel pga sin impulsivitet (känslor) och förlorade sin sponsor i race och även bilen han körde för dom.

Mamman beslutade sig för att skicka sin son till hans bio pappa. Något han inte gillade eftersom dom inte träffats på flera år.  

Killen visade mkt agg mot sin pappa, ville inte prata till en början och hade en kaxig attityd.

Pappan var en känd racing förare och även känd för sina alkoholproblem men var nu nykter sedan ett par månader.

att komma ny till en skola där alla vet vem din alkis pappa är var inte enkelt. Dom retade honom.

Killen agerade mkt på sina känslor och gjorde impulsiva saker och hamnade fel.

Pappan ville inte utsätta sin son för de han varit i.

Dom här två reder tillslut ut problemen, hittar tillbaka till varandra. Allt killen hade önskat var att pappan ialf hälsat på ibland.  

Filmen var mkt sevärd tycker jag. 

även om de är en film så...

Det är även ganska likt såhär verkligheten kommer bli för mig så länge man smutskastar mig inför barnen, bygger upp murar och inte låter dom få hälsa på. Dom kommer bilda upp en ilska mot mig, besvikelse. Ledsna.

Jag skulle aldrig låta mina barn se de kaoset jag varit i, och jag kommer aldrig att ångra valet att jag lät barnens pappa ha ansvaret medans jag kämpade.

Men jag kommer aldrig förlåta för den tiden som gått/går förlorat helt i onödan, bara för att man har en familjebild i huvudet och stänger ute min familj/släkt. Det är fel.  

Nu blir de träna lite lätt sen dusch.

... än finns de tid kvar för att göra de rätta för barnens skull.

ditt smutskastande kommer bli ditt största misstag.