Alla inlägg under januari 2016

Av jennahs - 30 januari 2016 17:00
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 28 januari 2016 10:02
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 28 januari 2016 08:06

Bra inlägg som florerar i mitt  fb flöde och det glädjer mig att få läsa såna här inlägg.


SJÄLVSTÄNDIG ÄR TRYGG??



En gång, när jag vickade på en förskola, satt jag i fikarummet tillsammans med några ur personalen. En mammaledig förskollärare var och hälsade på med sin två veckor gamla bebis, och de samtalade om hur det var att vara nybliven mamma. Hon berättade då för de andra pedagogerna hur hon och hennes man inte kom överens. Han hade nämligen för vana att ta upp den lilla bebisen så fort hon började gråta, och – här kommer det igen – mamman oroade sig nu för att bebisen skulle VÄNJA sig vid det och börja förvänta sig att bli upplockad direkt när hon började gråta. Jag blev helt chockad över att en förskollärare kunde säga något sådant – hon var ju utbildad i att ta hand om små barn! Jag vet inte om de andra höll med, men det var ingen som sa någonting, och inte heller jag.

Jag tycker, så klart,att alla barn ska får vänja sig vid att föräldrarna alltid finns där och svarar på deras behov – det är ju grunden för att utveckla en trygg anknytning. Men ändå verkar det finnas något eftersträvansvärt i att barn inte skulle behöva gråta eller tröstas. Ett barn som inte blir ledset när man försvinner är eftersträvansvärt. Ett barn som inte behöver vara nära är eftersträvansvärt.


Ännu en gång pratar jag om trygghet, anknytning och självständighet. Minns ni hur jag skrev om Berndt Eckerberg, som menade att trygghet var samma sak som självständighet? Det är en väldigt vanlig missuppfattning, och självständighet höjs ständigt till skyarna. I anknytningsteorin pratar man också om självständighet, men på ett helt annat sätt. Enligt anknytningsteorin är det något som växer fram hos barnet när det börjar utforska sin omgivning med vetskap om att föräldern/föräldrarna garanterat finns till hand om hen behöver skydd. Det krävs alltså en trygg anknytning för att barnet ska våga sig längre och längre bort från föräldern, och succesivt – och på eget initiativ – bli mer och mer självständigt. Under tiden får barnet sina behov av närhet, samspel och tröst tillfredsställda.


Men det är tyvärr inte den typ av självständighet som uppmuntras i vårt samhälle, utan även små bebisar ska vara oberoende av sina föräldrar i viss mån. Och det lyckas man inte med genom att vara nära och lyhörd, utan det måste många gånger tränas fram genom att skapa ett avstånd mellan sig och barnet och medvetet låta bli att tillfredsställa deras behov.

I mitt förra inlägg länkade jag till en text om anknytning där de bland annat tog upp just vår strävan efter självständiga barn. Så här skriver de:

”I västvärlden har uppfostringsråd ända fram i vår tid ofta handlat om att ”utveckla självständighet” hos barn. Sova i egen säng och utveckla social kompetens i grupp på förskolan är exempel på vad barn har ansetts behöva lära sig.
Utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka och nära band till någon gör att man också litar mer på andra människor, och därmed inte är rädd för att söka sig ut i världen.
Rådet blir därmed att inte forcera fram självständighet, och att vara lyhörd för det specifika barnets behov och signaler.” (länk)


Något som många inte vet är att de beteenden som så ofta hyllas hos våra barn – som att inte bli ledsen om föräldrarna försvinner, att kunna bli tröstad av vem som helst, att inte behöva så mycket fysisk närhet, osv, är vanliga beteenden bland barn med en så kallad otrygg undvikande anknytning. Och om vi forcerar på självständighet på våra bebisar, nekar dem närhet eller inte svarar ordentligt på deras signaler finns risken att en undvikande anknytning bildas.

Så här skriver SvD i en intervju med Anders Broberg, professor i klinisk psykologi: ”Otryggt anknutna barn i väst får oftare en så kallad undvikande anknytning. De barnen tränger undan sina känslor och reagerar ofta på förälderns återkomst med att vända bort blicken.
–Det är som att de tar ett djupt andetag och säger till sig själva: ”Det här var tufft, men nu gäller det att bita ihop och inte visa det”. (…) Så varför får svenska barn ­oftare ett undvikande anknytningsmönster? Anders Broberg förklarar det med att vår kultur så starkt betonar betydelsen av självständighet.
–Barn är formidabla på att läsa av vilket slags barn deras föräldrar vill ha. Om mamma och pappa varje gång barnet klarar något själv, kommenterar det med: Åh, vad bra! Tänk vad du kan! så är ju det en tydlig signal till barnet. Lika tydlig blir signalen om barnet när det är ynkligt och vill krypa upp i famnen, möts av kommentarer som: ”Det var väl inte så farligt. Upp igen! Inte behöver du gråta”.
(länk)

Så här förklaras det på psykologisidan lättattlära.com: ”Anknytningsmönster A kallas för Otrygg undvikande anknytning och barn som tillhör denna grupp har erfarenheter av sin vårdnadshavare som någon som inte är riktigt redo eller villig att möta behoven av närhet som barnet har. Barnet trycker därför bort sina behov av närhet och visar dem inte utåt, istället flyttas fokus till utforskandesystemet. Dessa barn uppvisar alltså inte ett behov av trygghet och närhet utåt utan de framstår som mycket självständiga. Men om man tittar på bilder av vad som egentligen försiggår i dessa barns hjärnor så uppvisar de samma stressnivåer som andra barn vid hotsituationer, skillnaden blir bara att deras trygghetsbehov aldrig riktigt uppfylls.” (länk)

Och så här skriver Östgöta Correspondenten i en artikel om barns anknytning:Knappt var fjärde barn har föräldrar som inte är så bra på att uppfatta och svara på barnets signaler. De tar hand om sina barn men ger inte så mycket närhet och inte nödvändigtvis när barnet behöver det.
Genom att inte trösta barnet när det är ledset lär föräldrarna barnet att bita ihop och inte söka tröst när det egentligen behöver det. De här barnen blir väldigt självständiga och ropar inte i onödan på hjälp. Som vuxna har de svårt att se sina egna känslomässiga behov och kan därför få svårt att komma andra människor nära. Forskarna kallar detta för en otrygg – undvikande anknytning.” (länk)


Vi tror att vi gör våra barn trygga när vi tränar dem till självständighet, men i själva verket kan utgången bli precis tvärt om! Vi måste bli bättre på att uppskatta blyga barn. Barn som är försiktiga. Barn som gråter när de blir lämnade på förskolan. Barn som vill ha sällskap när de ska somna. För det är inget fel på dem. De är inga otrygga barn. De är precis så som barn ska få vara – beroende av oss, och i nära relation med oss.

Självständiga, det blir de tidsnog ändå. Bara vi låter dem pröva sina vingar!


kopierat HÄR.

Av jennahs - 26 januari 2016 11:26
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 23 januari 2016 11:37
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 20 januari 2016 12:51
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 18 januari 2016 06:54
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 14 januari 2016 11:03
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gäsbok


Skapa flashcards