Inlägg publicerade under kategorin tipsar

Av jennahs - 23 september 2017 07:38

Asså, ursäkta det urnötta ordet...men de här är ju SJUKT på riktigt och måste spridas vidare. 


Bara läs och ta ställning till vad du vill bidra till för en bättre produkt innehåll, det vi helatiden köper är de som kommer säljas - värt att tänka på.


Kopierat ifrån annfernholm.se


 

Santa Maria – hur man säljer (mestadels) socker och salt för 359 kr/kg

Nyligen fick jag anledning att titta lite närmare på livsmedelsföretaget Santa Marias sortiment – de som förser typ hela Sverige med fredagstacos. Det föranledde ett visst nagelfarande av ingredienslistor och slutade med mejlet nedan, som undertecknad idag har skickat till Santa Maria. 

 

Hej Santa Maria! Sedan en tid tillbaka har jag följt er verksamhet och nu mejlar jag för att uttrycka min beundran för ert sinne för affärer. Det började egentligen med att jag skulle köpa en rub i affären och föll för den här:


 


Bara ordet chipotle får mig på gott humör, men som vanligt (en förvärvad yrkesskada) kunde jag inte låta bli att granska ingredienserna:

 

 

Och näringsdeklarationen:

 




Alltså? Enligt mig bör nog en rub främst bestå av kryddor. Min första tanke var ganska syrlig, det ska erkännas. Men så föll min blick på kilopriset:

 

Det är smått genialt. Ni gör en kryddblandning där en tredjedel utgörs av socker, som har ett världsmarknadspris på typ tre kronor, och blandar det med salt (som jag gissar är ännu billigare), lite citronskal och kryddor och så blir det en produkt där socker och salt säljs för mer än HUNDRA gånger pengarna.

En vinstmaskin

Jag hoppas att ni inte uppfattar mig som påträngande eller så, men redan i affären var jag tvungen att kika in på allabolag.se för att kolla er årsrapport. Rackarns vad kosing ni gör – år efter år! 217 miljoner i vinst och en vinstmarginal på 13,16 procent förra året. Ekonomi är inte min starka sida – men visst är ni väl nöjda med det? Ni klår Nordic Sugars vinstmarginal på 8,87 procent med råge. Arla och Dafgårds är superakterseglade med sina 4,8 respektive 6,03 procent.

Er lönsamhet väckte en viss nyfikenhet. Hur får man egentligen ett så livskraftigt bolag i den tuffa livsmedelsbranschen?

Kemi istället för råvaror

I ert fall måste det ha handlat om att anställa kemister istället för kockar. Ta er guacamoledipp. I butik håller Tóp och ni ungefär samma kilopris, men de har 95 procent avokado i sin guacamole medan ni har lyckats få ner mängderna till 1,5 procent. Det är bara att bocka och buga: självklart är det bättre business att sälja en röra färgad med klorofyll (e141), som mestadels utgörs av vatten och som fått sin konsistens med hjälp av stärkelse och förtjockningsmedel, än att kränga en riktig avokadoröra (som dessutom måste kylas). Folk är så gnälliga när det gäller e-nummer – klorofyll är ju helt naturligt.

4 procent ost istället för 62 procent

Sammansättningen av Cheddar Cheese-dippen måste ni också känna er nöjda med. Återigen lyckas ni hålla samma pris som konkurrenterna, men utan att slösa pengar på dyra råvaror. Era huvudingredienser: skummjölk, vatten, solrosolja, modifierad stärkelse (tapioka), cheddarost (4%), salt…

Texas Longhorns huvudingredienservatten, ost (cheddarost (48%), ost (14%), vatten, smörmjölkprotein…

En långnäsa åt långhornen, som har 15 gånger mer ost i sin dipp. LOSERS!


Såser baserade på vatten och socker

Kilopriset på vissa av er såser är också imponerande. Jag uppfattar typ Pad Thai-såsen (124 kr/liter i butik), Sweet Chili (52 kr/l) och American BBQ (96 kr/l) som ett slags produktutveckling av ketchup (25 kr/l). Era såser kostar en rundlig slant mer än ketchup, men istället för dyr tomatpuré baserar ni såserna på vatten och socker, eller socker och vatten. Lite variation är det i alla fall!

Druvsocker – tacokryddans egentliga huvudingrediens

Sedan har ni ju varit grymt kluriga när det gäller redovisningen av ingredienserna i er storsäljare tacokryddan (355 kr/kg):

 

Först undrade jag lite varför ni hade slagit ihop chilipeppar, spiskummin och vitlök till gruppen ”kryddor”. Men så klart: det är för att druvsocker inte ska hamna först i listan. Hade ni redovisat kryddorna var och en för sig (som ni ju ändå gör inom parentes) hade alla kryddor hamnat efter druvsocker. Då blir listan:

Druvsocker, lök (19%), chilipeppar (11%), spiskummin (10%), vitlök (6%), salt, oregano (4%), jästextrakt, potatisstärkelse, potatisfiber, klumpförebyggande medel (e551), kryddextrakt (paprika).

 

Klart att kryddblandningen säljer bättre om ni lyckas dölja att den främst är baserad på socker. Ett tips: oregano är också en krydda, som ni kan lägga i parentesen (före druvsocker).

Är ledsen om detta blev långrandigt. Innan jag avslutar vill jag bara säga att jag saknar en del i ert Tex Mex-sortiment: själva köttfärsen. Kan man inte tillverka den också av vatten, socker och modifierad stärkelse?

Vänliga hälsningar,

Ann Fernholm

Ps. Jag köpte till slut en annan rub som gav mer kryddor per krona." 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack för info!

 

/aldrig mer santa maria

 






Av jennahs - 19 januari 2017 18:44
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 29 november 2016 16:43

Fråga mig inte varför men udda saker intresserar mig. Är med i en grupp gällande "sen avnavling" som jag nämnt förut där disskuteras också angående k-vtiaminet som ges till nyfödda på rutin (!!!!). Varför ger man k vitamin?vad innehåller det? Minns du själv vad dom sa före dom gav din bebis k-vitaminet?



Läs och reflektera!


Kopierat och källa finner du HÄR ifall du skulle vilja klicka vidare på länkar som nämns i texten.


" Hej Linda!
Nu har vi äntligen tagit beslutet att helt avstå från all vaccination. Och det svåraste (som jag trodde iallafall), det vill säga att berätta för dem vid rådgivningen, är också avklarat! Men jag blev så förvånad, för de sa att det är ju frivilligt och vårt beslut. En tyckte nog att det är knasigt och då står vi ju för ansvaret själva... men nu känns det bara bra och ju mer vi läser om ämnet desto mer övertygade är vi. Jag funderar på det där med K-vitaminet, frågade också vid rådgivningen och fick inte veta så mycket VAD det är.

Hon sa att det samma gäller: beslutet är vårt och då också ansvaret. Kan du säga vad K-vitaminet innehåller egentligen? Jag har också pratat med en barnmorska och hon sa att det går att skriva vår önskan på blanketten som man ger till BB och om barnmorskan efter förlossningen rådgör med barnläkaren och de då tycker att förlossningen gått normalt och babyn mår bra så finns inget hinder att vi avstår från vitaminet. Angående sen avnavling så sa hon att det är nog egentligen upp till barnmorskan vad hon gör. Hon förklarade att ifall man misstänker att babyn haft t.ex syrebrist under förlossningen så tar de prov från navelsträngen och då kan man inte tillämpa sen avnavling. Tacksam om du vet mera om K-vitaminet och kan ge mej svar.

Till att börja med vill jag gratulera till det härligt kloka beslutet att helt avstå från vaccination! Jag är så glad för dina barns skull, och för hela din familj. Belöningen är ovärderlig: friska, pigga och intelligenta barn med rosiga kinder och välutvecklad motorik! Vad är väl bättre än det?

Så över till dina funderingar om K-vitamin och sen avnavling. Alltså, detta är ett slående typexempel på varför jag kallar vitrockarna för våra självutnämnda förmyndare. Vadå ” om barnmorskan efter förlossningen rådgör med barnläkaren och de då tycker att förlossningen gått normalt och babyn mår bra så finns inget hinder att vi avstår från vitaminet” och ”upp till barnmorskan vad hon gör”??? Det är det inte alls! Det är ALDRIG varken barnläkare eller barnmorska eller en hel hög med vitrockar som bestämmer vilka ingrepp som görs på ditt friska barn!!!! Eller sjuka heller för den delen. Oberoende av om det handlar om blodtransfusion, operation, vaccination eller sen avnavling är det föräldrarna som bestämmer! Allt annat är mot lagen. Ååååå jag blir så arg! Ursäkta men jag eldar lite nu. Hur kan det ha gått så här snett, att vårdpersonalen tror att barnen som föds fram på sjukhuset är deras egendom att förvalta i läkemedelsbolagens intresse? Och denna evinnerliga okunskap sedan. Att de liksom inte tycks fatta att det inte är upp till dem att bestämma! De gör sig själva till åtlöje, åtminstone i mina ögon.

Men för att börja från början som man brukar säga. K-vitaminsprutan infördes på 1970-talet, innan dess hade man inte denna rutin. Syntetiskt K-vitamin (koagulationsvitamin) injiceras i den nyfödda babyn direkt efter förlossningen, oftast utan föräldrarnas vetskap eller tillåtelse. Ett förfarande som i sig är olagligt. Och jo, alla ni föräldrar som nu sitter och funderar – era barn har fått K-sprutan på BB om ni inte sade ifrån. K-vitamin behövs för att blodet ska kunna koagulera, det vill säga levra sig. Om inte blodet kan levra sig klarar inte kroppen av att stoppa en blödning och detta kan leda till att man i värsta fall blöder till döds (”blödarsjukan”). K-vitamin bildas i tarmarna och eftersom babyns tarmar är sterila när den föds finns inget K-vita. Dock börjar det bildas genast när babyn diar, och den första mjölken (colostrum) är extra rik på K-vitamin varför det är viktigt att alltid bjuda babyn på dessa första droppar med mjölk. Sedan tar det 3-4 dygn innan K-vitaminnivån är normal! Tre dygn! Det är inte länge. Men så hittade Big Pharma på att babyn ska välkomnas till världen med ett nålstick i benet, och på så sätt förses med syntetiskt framställt K-vitamin spetsat med konserveringsmedel. Hurra!

Nu menade man att inga barn löpte risk att få inre blödningar de första levnadsdygnen. Man kan ju undra hur vanligt det är att nyfödda får inre blödningar? Det är inte alls vanligt. Man talar om 1 på 15 000. Läs mera här, Linda Morge har översatt stycket om K-vita i kommentaren till mitt förra inlägg. Dock är siffran fruktansvärt olika beroende på källa, här står det att risken är 1 på 200, medan jag sett att man pratar om 1 på 2000 på andra ställen. Så forskarna tycks vara oeniga. Kommentera gärna detta och berätta vilka siffror ni sett!

En annan viktig fråga är om K-vitaminet faktiskt skyddar mot dessa blödningar (jämför frågan om vacciner faktiskt skyddar mot en sällsynt sjukdom). En bekant berättade för mig helt nyligen, att hennes nyfödda fick hjärnblödning sitt andra levnadsdygn. Och denna baby hade fått K-vitaminet! Så i det fallet kan vi alla konstatera att K-sprutan inte var effektiv. Sedan kan man ju fundera vidare varför babyn fick hjärnblödning? Var det kanske rentav på grund av detta onaturliga förfarande med syntetiskt K-vita? Det lär ingen få svar på.

Kirsten Nisted, antroposof och barnmorska, skriver att barn som har en risk för inre blödning är (hittas inte på nätet, jag har fått det privat)
- barn som är födda för tidigt, det vill säga mer än tre veckor före beräknat datum
- barn som har haft en påfrestande förlossning, det vill säga lång vattenavgång och långdragen utdrivning
- barn födda med sugklocka eller tång
- barn utsatta för andra trauma
- barn med medfödd leversjukdom, där enzym som ingår i bildandet av K-vitamin fattas

Ni märker att allt detta är sådant som man vet först efter att barnet är fött. Sålunda är det möjligt att på förhand informera om att inget K-vitamin får ges rutinmässigt. Så kan man ju ändra sig om det visar sig bli en mycket komplicerad förlossning.

För min del var det mycket enkelt att fatta beslut redan på förhand innan mitt tredje barn skulle födas. Jag går nämligen efter två principer. Den ena är välkänd och kallas försiktighetsprincipen. Den säger att om man inte är säker på vilken effekt ett visst ingrepp har så är det bäst att låta bli. Den andra principen är lite självpåhittad, jag kallar den naturlighetsprincipen. Den innebär att jag litar mer på naturen än på människan. Tror verkligen någon att naturen, som tänkt ut allting så perfekt i minsta detalj, skulle ha missat detta med K-vitamin? Och tycker ni att barnen blivit friskare och mera välmående sedan 1970-talet? Och varför har inte människosläktet dött ut för länge sedan ifall denna injektion vore livsnödvändig? Jag citerar Kirsten Nisted:

Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.

Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.

Många av mina läsare har redan hört historien om då jag skulle föda mitt tredje barn Hugo och inte ville att han skulle ha K-vitamin. Jag publicerar ändå berättelsen här därför att den visar hur övertygad och envis man måste vara för att kunna stå på sig mot sjukvårdens påtryckningar. Jag hoppas att min berättelse ger råg i ryggen till många fler:

Jag visste ju strax från början att jag inte skulle ha K-vitamin. Vid ett besök på sjukhuset långt före förlossningen lämnade jag in ett papper till förlossningsavdelningen, där jag skrivit olika önskemål, bland annat att han under inga omständigheter får ges något K-vitamin.


När personalen såg detta sa de kallt ”Härifrån släpps inga barn hem utan K-vitamin”. Jag trodde inte mina öron. Jag visste ju att de hade fel, men blev rosenrasande över att personalen kan vara så felinformerad. Jag ringde till Malmska i Jakobstad och frågade deras policy. De sa att självklart ger de inget K-vita om inte föräldrarna vill, men att de vill ha det skriftligt på förhand i så fall. Jag ringde även till ett BB i Sverige och kollade, och där sa de att de frågar alla om de vill ha det. Om de inte vill behövs inget skriftligt, det räcker att tacka nej.


Nu blev jag jättekrånglig för etablissemanget – som vanligt. Jag ville föda i Karleby eftersom det är närmare och jag haft snabba förlossningar. Så jag ringde dit och bråkade med dem på avdelningen om detta K-vitamin som visst inte alls är obligatoriskt. Ingen på avdelningen visste något... suck... Jag ringde barnläkaren. Nå, hon igen hänvisade mig till avdelningen som visst skulle ha färdiga blanketter att fylla i om man vill avvika från standardrutiner. Ringde dit igen. Inga blanketter. Ringde läkaren igen, som nu uttryckligen sa ”VET DU JAG BÖRJAR BLI GANSKA TRÖTT PÅ DET HÄR” ”Vet du det börjar jag också” svarade jag lakoniskt. Sedan sa hon att jag ju själv kan skriva ett intyg då – vilket jag gjorde. Men det värsta var, att mitt i denna rumba ringde barnläkaren upp MIN MAN, för att försöka övertala honom att vi nog ska ta K-vitamin! Min man hänvisade bara till mig, och läkaren sa att jag måste ringa upp åt henne senare. Jag ringde, fick en telefontid av sekreteraren (ja du milde tid), ringde på nytt på bokad tid – för att bli utsatt för intensiv lobbying. Nu hade läkaren hittat en svag punkt trodde hon, och uttryckte sin djupa beklagan över mitt ofödda barn som säkerligen kommer att förblöda till döds... ”Jag tycker ju bara så synd om barnet” hette det.


Nå, det blev dags att åka till BB vilket vi gjorde med intyget jag skrivit i högsta hugg. Fastän jag var fullt öppen redan då vi kom till BB och sammandragningarna satt i ett, var det första jag sa då jag stapplade in genom dörrarna ”Vi ska inte ha något K-vitamin!” Jag upprepade det för alla som på något sätt var inblandade i förlossningen. Men tror ni inte – när jag just hade fött min son och var i det där hormonstinna lyckoruset som bara en nyförlöst kvinna känner till – att en av barnmorskorna lite förföriskt viskade i mitt öra ”Ska vi inte ge det där K-vitaminet i alla fall? Vi kan ju ge det oralt istället!”

In i det sista försökte de. Och jag stod på mig. Men rejält förbannad var jag!!! Varför i hela friden ska det vara så svårt att acceptera en uttalad vilja från en patient????? Så ni som i framtiden (förhoppningsvis) avstår från K-vitamin – var starka. Låt er inte luras. K-vitaminet infördes på 1970-talet. Om barnen skulle förblöda utan det skulle människosläktet ha dött ut för länge sedan.

Ja, där var historien. Och Hugo, helt oinjicerad, lever och mår. Väldigt bra till på köpet. Så den där läkaren som tyckte synd om mitt ofödda barn slösade nog energi i onödan...

Vad innehåller då denna spruta? Här ser ni bipacksedeln. Sprutan innehåller den aktiva substansen fytomenadion 10 mg per ml, och som tillsatsämnen glykocholsyra, natriumhydroxid, lecitin, saltsyra och vatten för injektionsvätskor. Ja, åtminstone blir inte jag så där väldigt upphetsad vid tanken på att spruta in detta i mig själv eller mitt nyfödda barn. Vidare kan vi läsa:

Liksom alla läkemedel kan Konakion Novum orsaka biverkningar men alla användare behöver inte få dem.
Mycket sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 10 000 användare):
- överkänslighetsreaktion med feber, hudutslag, svullnad och ibland blodtrycksfall i samband med intravenös injektion
- lokala reaktioner vid injektionsstället

Alltså kan vi konstatera att det är större risk för ovannämnda biverkningar än för att barnet ska drabbas av en blödning, om vi får tro Dr Michel Odent. Är jag förvånad? Inte alls.

Det är lite så där upprörande roligt att läsa bipacksedlar tycker jag. Till exempel står det så gott som alltid Läs noga igenom denna bipacksedel innan du börjar ta detta läkemedel. Hmmm, har någon av er föräldrar läst igenom bipacksedeln till K-vitaminet innan det injicerats i era barn? Lite svårt förstås att göra det då ni inte ens har fått veta att man gett barnet detta läkemedel... En annan klassiker är Ta inte Konakion Novum (alltså K-vitaminet) om du är allergisk (överkänslig) mot fytomenadion eller mot något av övriga innehållsämnen i Konakion Novum.

Jaaaa, och HUR vet man det då barnet just blivit fött?

En annan upprörande aspekt är att dosen K-vita är 20 000 gånger det normala för en nyfödd. Det är förbaskat mycket. I USA har man använt sig av K-vitamininjektionen en längre tid (sedan 1940-talet) och förfarandet baserar sig på tung medicinering av mamman samt den omtvistade och omedelbara omskärelsen. Eftersom mamman förut ofta drogades så tungt att hon inte själv förmådde krysta ut barnet drogs det ofta ut med tång. Detta ledde onekligen till blåmärken och avsevärt höjd risk för hjärnblödningar. Eftersom babyn i USA dessutom ofta utsattes för den enligt mig grymma och onaturliga omskärelsen genast efter förlossningen var det viktigt att alla blödningar skulle stoppas, och det gjorde man alltså med enorma mängder injicerat K-vitamin. Idag har vi ändå kvar samma megados och dessutom på helt lösa grunder. Man har konstaterat att färre barn idag drabbas av inre blödningar, men det kan lika gärna bero på att färre barn föds med tång. Läs mer om detta på denna förträffliga sida.


Jag vill framhäva ett stycke från samma sida, nämligen det som säger

Vi vet att en baby som föds fysiologiskt (menas säkert vaginalt/Lindas anm) utan något ovanligt födelsetrauma och med en hel navelsträng, och som bröstmatas, får exakt den korrekta mängden med K-vitamin, satt av Naturen. Problemet är att om babyn föds med exakt rätt mängd K-vitamin, så kan tillsatt K-vitamin öka koagulationsfaktorerna utöver den sunda nivån. Detta överskott av koagulationsfaktorer kan orsaka andra problem, såsom ökad risk för hjärnhinneinflammation eller PSD (plötslig spädbarnsdöd).

Där har vi det alltså svart på vitt. Vi vet redan att nästan alla fall av PSD är orsakade av vacciner, nu vet vi också varför det finns barn som dör i PSD redan på BB fast de är ovaccinerade. Eller ovaccinerade, ja det är ju en definitionsfråga. De är injicerade med K-vitamin, och man kunde gott kalla det för K-vaccin.

Dr Joseph Mercola är en mycket känd hälsoguru i USA, och om ni inte redan är bekanta med honom är det dags att stifta bekantskap nu. I mars detta år publicerade han en intervju med en av världens främsta forskare kring K-vitamin, ni kan lyssna på intervjun och läsa den här. (Det kan hända att sidan kräver registrering i form av e-postadress.) Anmärkningsvärt är att forskningarna från Storbritannien, som på 90-talet visade en höjd risk för barncancer hos dem som fått K-vita, förkastas. Jag själv kan inte ta ställning till hur det ligger till med den saken. Ni kan läsa mer om dessa studier på http://www.vaccination.inoz.com/VitaminK.html

Å andra sidan hävdar ändå Mercola och den intervjuade experten att K-vitamininjektionen är totalt onödig. Det talas mycket om de tragiska följder smärtan har. Man påtalar också det orala K-vitaminet som säkert och tryggt. Samtidigt påpekar man att om mamman ser till att äta mat rik på K-vitamin och/eller ta tillskott under slutet av graviditeten förses barnet via moderkakan med tillräckligt K-vitamin och därmed behövs inga tillskott alls för barnets del. Å andra sidan påtalas i denna artikel att det inte spelar någon roll hur mycket K-vitamin mamman äter, naturen ser ändå till att reglera K-vitaminhalten till ett minimum hos barnet. Alltså torde den låga halten ha en funktion.

Kirsten Nisted kan vara något på spåren, för hon skriver så här:

Den mänskliga kroppen bär inom sig två polära funktioner. Den ena som formar, förhårdnar, och den andra som är upplösande. Dessa två processer finns även i blodet. Där är det viktigt med balansen mellan koagulerande faktorer (förhårdning) och fibrinolysen (upplösandet). Blir koagulationsprocessen för stark blir det trombos, hjärtinfarkt eller cancer; blir den upplösande kraften övervägande blir det en blödning.

Under de 3-4 första dygnen har barnets blod en låg halt av K-vitamin men den ökar under denna tid till normalvärdet, det vill säga den upplösande kvaliteten är övervägande. Samtidigt sker en nedbrytning av röda blodkroppar. I fosterlivet har barnet dubbelt så många röda blodkroppar, då det är nödvändigt för syresättningen och man säger att barnet har tjockt blod. På tredje dagen efter förlossningen har blodet en normal koncentration av röda blodkroppar. Detta är en upplösande process och försvåras kanske av K-vitamin som har en förhårdnande kvalitet.

Båda dessa processer sker i levern och behöver galla. En överbelastad lever utsöndrar bilirubin, ett gulämne i gallan som färgar huden gul om koncentrationen blir för stor. Detta är så kallat nyföddhetsgulsot.

Det finns hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om K-vitaminet, men jag nöjer mig så här och hoppas att ni läser länkarna. Med dessa rader ur min inbox vill jag avsluta min K-vitaminredogörelse:

En sak vill jag berätta. Tog inte K-vitaminet åt babyn och det är vårt första barn av fyra som inte blivit gult och behövt ligga under lampan på BB. Vi är förstås jättelyckliga över vår friska dotter!

Och så hoppar jag därmed över till avnavlingen. Och här har jag faktiskt inte tänkt skriva så mycket, det räcker med att jag säger ett enda namn egentligen, nämligen Linda Morge. Hon är en riktig eldsjäl, och kan det mesta, för att inte säga allt, om avnavlingen. Läs hennes blogg här. (Och för att referera till det inledande mejlet högst upp i detta inlägg, så jo - man kan visst navla av sent och ändå ta prov från navelsträngen. Men den där kunskapen sjukvården har är som bekant inte alltför imponerande.)


Första gången jag kom i kontakt med Linda Morges kunskaper var i Ulf Brånells Motgift vecka 12 år 2009. I följande nummer av Motgift kan ni läsa om vad jag gjorde efter att ha läst om avnavlingen, det är jag som skrivit mejlet med signaturen K L, Finland.

Glädjande nog finns en artikel om avnavlingen översatt till svenska i Alternativjournalen, läs här.

Jag vill även å det varmaste och hjärtligaste och bestämdaste och livsnödvändigaste uppmana särskilt de gravida att läsa denna tråd som Linda håller i. Den tråden får guldstjärna av mig;) Beta av den lite i taget, sug i er kunskapen och känn hur ni uppfylls av en klokhet som inte är förunnad sjukvårdspersonalen. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag önskar att jag vetat allt detta innan jag födde mitt första barn. Då hade jag sannerligen aldrig låtit dem övertala mig att dra in den där äckliga lustgasen som bara gjorde mig illamående, eller tratta mig full med värkstimulerande dropp som ändå inte funkade, eller klampa Sagas navelsträng och på det sättet bestjäla henne på hälften av hennes blod...

Och till sist vill jag understryka: det finns INGA fördelar med tidig avnavling, och INGA nackdelar med sen avnavling. Och för mig var det värdefullt att lära mig att autism till stor del kan bero på den tidiga avnavlingen. Så de som hävdar att autism inte beror på vacciner eftersom det är medfött kan ta sig en ny funderare. Visst kan barn vara autistiska direkt från spädbarnstiden, men då måste vi komma ihåg att de förmodligen är tidigt avnavlade vilket skadade deras hjärna... Inga barn föds nämligen autistiska, autism är en iatrogen (av läkarna förorsakad) skada. Om ni frågar mig.

Jahapp, bäst att ni läser detta inlägg många gånger. Det har nämligen tagit mig fem timmar att skriva det... Ha en skön midsommar, jag tror inte jag hinner skriva mer innan det! Kram!




Av jennahs - 31 augusti 2016 08:13

En annan intressant artikel jag läste från trygghansa! lång men så värd att läsa och reflektera över. Det kan i all stress och vardagsdimman bli lätt att glömma för vad ens mål är, och vad man står för.

Vill ni läsa texten mer behaglig? klicka HÄR.



Hur stärker vi små och stora barn i deras grundtrygghet och självkänsla?

Ifall vi vill att våra barn ska utvecklas till starka individer måste vi vara trygga förebilder.
Tillåta känslor som sorg och ilska.
Hålla på gränser och kunna förklara varför.
Och så – sluta förmedla till våra barn att livet består av en enda räcka av ”måsten”.

Det här är en lång artikel med tips och förslag på övningar. Skriv gärna ut och läs i lugn och ro.

Jana Söderberg är samtalsterapeut i psykosyntes och författare till boken ”Våga vara”. Hennes arbete med barn har utvecklats till en metodik med konkreta exempel och övningar.
– En bra och konstruktiv kommunikation är oftast nyckeln – men en sådan kräver träning!

Jana Söderberg menar att självkänsla, det är något som finns naturligt hos det lilla barnet. (Självkänsla ska inte förväxlas med självförtroende, som mera bygger på vår medvetenhet om våra kunskaper och färdigheter).

Självkänslan är känslan av att vi duger. Ett litet barn möter i regel din blick utan att så mycket som blinka. Men det finns så mycket i livet som kan få självkänslan att bli allt sämre.

Att visa ilska är helt okej

Arg, det blir en treåring som får besked om att det är läggdags just när han eller hon har som roligast. Det är egentligen helt begripligt.

– Ilska är en viktig känsla för barn. Den uttrycker barnets integritet, behov och viljekraft. Det barn som inte får visa ilska växer ofta upp till en person som inte kan hantera frustration. Eller som inte kan bli arg, bara ledsen, och ser sig själv som ett offer.

I sitt arbete har Jana Söderberg mött tonåringar som skadar och skär sig själva eller lider av ätstörningar.

– De har inte alltid lärt sig hantera känslor som ilska och sorg över huvud taget. Då kan fysisk smärta bli det enda hanterliga.

Ibland förstår vi inte vårt barns ilska, vi tycker att den är överdriven eller grundlös. Antingen blir vi själva arga, eller så gör vi allt för att barnet ska bli på gott humör igen.

I sin bok berättar Jana Söderberg om en vanlig pappa som uttryckte saken som så: ”Jag har svårt att acceptera min sexårings vredesutbrott om hon inte kan förklara varför”.

Men man kan mycket väl respektera utan att förstå! Bara finnas där som stöd för barnet, ifall det vill ha någon att prata med – eller bara en kram.

Om vi vågar möta känslor utan att genast försöka ta itu med dem på olika sätt kan vi också sluta känna ansvar för att våra barn ska vara hundraprocentigt glada hela tiden.

Ett sådant här förhållningssätt hjälper ditt barn att bygga upp en trygghet som gör att det förmår hantera sina känslor och bättre klara av livets motgångar. Inte helt lätt i ett samhälle där problem ska åtgärdas snarast, och där obekväma känslor ofta ses just som något sådant – problem.

Att bejaka ilska är inte detsamma som att ge upp de gränser man ha satt i familjen, poängterar Jana Söderberg:
– Det är bra att slå fast tydliga ilskeregler som ska gälla lika för både vuxna och barn.

Kanske är det okej att skrika, men bara på sitt eget rum. Att kasta kuddar, men inte att ha sönder saker eller slå någon.

Sorg är också en del av livet

Tänk dig en vanlig, ganska stressig morgon med ”lämning” på förskolan. Ditt barn börjar gråta och vill absolut inte släppa dig. Kanske säger du ”Du behöver inte vara ledsen, jag kommer snart tillbaka”. Eller muntrar upp med löften om att ni ska göra något kul tillsammans lite senare samma dag.

– När vi säger så kommunicerar vi till barnet att ”det är inte okej att du är ledsen.” Det beror ofta på att vi inte klarar av vår egen sorg, säger Jana Söderberg.

Vad skulle hända om du istället förmedlade att du kände dig trygg med barnets känslor, ja kanske till och med vågade visa att du också är ledsen över att skiljas åt? Sluta trösta, bara låta det vara och sitta tillsammans med ditt sorgsna barn en liten stund?

– Kanske kan du då säga såhär till barnet: ”Jag saknar dig också jättemycket under dagen. Och då brukar jag titta på ett kort av dig. Det hjälper mig. Du kan få ett kort av oss som du kan ta fram ifall du längtar efter pappa eller mig.” Då visar du barnet att det är naturligt att bli ledsen ibland, och att det finns olika sätt att hantera den känslan.

Barnet behöver därmed inte utveckla någon rädsla för sin sorg – en känsla som senare i livet kan bli till panikångest ifall den blir tillräckligt ovan, svårhanterlig och skrämmande.

– Vi vuxna vill ofta intellektualisera barnens problem, konstaterar Jana Söderberg. Men blir saknaden efter ett gosedjur som kommit bort mindre av att få veta att djuret bara var gjort av lite tyg och ludd och att det går att köpa ett nytt? Kan vi eliminera rädslan från en mardröm av att bevisa att monstren aldrig funnits? Försvinner sorgen efter en mormor som dött då vi konstaterar att hon var gammal? Knappast. Intellektet ska inte användas för att försöka ta bort sådana känslor. De är helt normala, och ofta alldeles nödvändiga.

”Du är du – jag är jag”

Huvuduppgiften i dagens föräldraskap verkar ibland vara att hålla barnen glada, ständigt glada och nöjda. Den tunga bördan vill Jana Söderberg befria alla pappor och mammor ifrån.

– Barnet får vara argt, ledset eller frustrerat utan att du försöker ”fixa” det, men se till han eller hon vet att du finns till hands – att prata med, att sitta hos.

Och du behöver faktiskt inte vara ledsen för att ditt barn är det:
– Vad barnet behöver är inte medlidande utan medkänsla.

En tonåring som har kärleksbekymmer mår inte bättre av att mamma börjar gråta för att hon inte klara av att se sitt barn så ledset eller har svårt att orkar med sina egna problem.

En trygg vuxen säger kanske ”Jag ser att du har det jobbigt. Kan jag göra något för att hjälpa till? Vad behöver du just nu?”

Till ett mindre barn kan vi kanske inte ställa en sådan, öppen fråga, tillägger hon. Har barnets kompis varit taskig eller favoritleksaken försvunnit kanske det behövs lite mer konkreta förslag, till exempel ”Vill du komma och sitta hos mig ett tag?”.

Vi utsätts ständigt för andra människors olika känslor, chefens dåliga humör, en vän som förlorat någon närstående.
– En otrevlig kassörska i affären, tar du med dig henne hem och låter henne förstöra din dag, den som dittills varit så bra?

Ibland kan det vara bra att förklara för familjen att det finns viss risk för att din ilska kan komma att gå ut över dem. Då kan det vara bra att slänga ut en varning, typ: ”Jag har haft en dålig dag på jobbet, så om jag fräser åt er handlar det inte om något ni gjort”.

Ett barn som lär sig att ”du är du och jag är jag” kommer också att förstå att ”visst, mamma/pappa är arg, men jag får vara glad ändå, för det är inte mitt fel.” Att på detta sätt rå över sina egna känslor ger trygghet i det egna jaget.

Bestraffning är inte detsamma som konsekvens

Ett barn som inte gör sina läxor trots upprepade påstötningar kanske hotas med att ”Nu blir det inget lördagsgodis!” Men det är en bestraffning som är föga konstruktiv, inte ens logisk.

– Barnet kanske fogar sig, men inte på grund av insikt, utan av skuld, skam, dåligt samvete eller rädsla, säger Jana Söderberg. Ingen blir starkare av sådant!

Visst är det viktigt att hålla sig till avtal och gränser. Men det är en stor skillnad mellan bestraffning och konsekvens. Konsekvens bygger på respekt, på att vi verkligen vill ändra ett beteende snarare än bara visa vem som har makten. För att detta ska fungera bra finns det några saker vi bör tänka på:

Konsekvensen ska vara tydlig för barnet redan i förväg.

Barnet har en valmöjlighet. Till exempel ”Om du städar undan på ditt rum innan det är läggdags så hinner vi säkert läsa saga i sängen”.

Om barnet inte fått en chans att välja upplevs konsekvensen som enbart bestraffning: ”Nu när du har lekt hela kvällen istället för att plocka undan så blir det ingen gonattsaga!”

Det ska finnas ett logiskt samband mellan barnets agerande och dess konsekvens. I fallen här ovan kan det exempelvis vara en logisk konsekvens att det inte blir någon godnattstund samma kväll eftersom ni istället måste städa upp, eller läsa skolboken tillsammans.

Vid varje tillfälle, förklara det logiska sambandet för barnet. Det är bra om konsekvensen inte ligger alltför långt fram i tiden.

– Konsekvenstänkandet är viktigt även med äldre barn, till exempel tonåringar som kommer hem långt efter avtalad tid en kväll, tillägger Jana Söderberg.

Kommendera eller kommunicera?

– Till och med en ettåring känner skillnad på om du bara säger ”Nej!” med kommandoröst, eller om du säger ”Nej…” och lägger till en förklaring till varför han eller hon inte får klättra upp i fönstret, leka med knivarna etc. En förklaring signalerar respekt, inte maktspel mellan stor och liten.

Dessutom finns det ytterligare en anledning till att förklara konsekvenser och samband för din lilla bebis.

– Du har kanske två år på dig innan ditt barn förstår vad det är du försöker förmedla. Under den här tiden kan du alltså passa på att träna dig på att kommunicera.

Men – det är ju inte alltid vi orkar eller hinner alltid förklara våra nej. Om ditt lilla barn frågar ifall det får glass medan du pratar med en arbetskollega kan du knappast avbryta ditt samtal för att lägga ut texten om skälen till ditt nej.

– Det må ju vara hänt, men kanske kan du förklara saken lite senare. Och dessutom komma överens med barnet om att det inte får avbryta mitt i ett samtal.

Att förstå konsekvenser kan få ett barn att respektera en gräns som du beslutat om.
– Men räkna inte med att han eller hon ska bli glad åt dina regler, även om du förklarar dem aldrig så utförligt! Om barn insåg varför vi satte gränserna skulle ju gränserna inte behövas. Och vissa saker får vi inte förståelse för förrän vi själva har barn.

”Jag väljer själv i mitt liv”

Ett positivt språk är i regel mer konstruktivt än ett negativt. Sätter du fokus på vad barnet inte ska göra, typ ”jag vill inte bråka med dig varenda morgon om kläder”, händer det inte så mycket. Säg istället ”jag skulle vilja att vi bestämde vilka kläder du ska ha på dig redan kvällen innan”.

Du föreslår en konstruktiv lösning och lär därmed barnet att göra detsamma, istället för att förmedla något som ofta bara blir en stunds gnällande.

– Och när vi går igenom veckan för att se vem som ska hämta på dagis, varför låter det så ofta såhär: ”ja, jag kan inte på tisdag, torsdag och fredag…”. Varför inte säga ”jag vill gärna hämta på måndag och onsdag, hur gör vi de andra dagarna?”. Då får barnet uppleva sig som uppskattat, istället för att känna sig som ett ständigt problem.

Något som vi vuxna ofta gör är att förringa vår egen makt över vårt liv inför barnet. Vi måste hälsa på farmor eller sticka och träna. Vi måste gå till jobbet, säger vi. Kanske förklarar vi till och med för barnet att vi inte vill jobba, men att vi faktiskt är tvungna.

– Vad är det för reklam vi gör för vuxenvärlden? Gör vi inte det vi vill? Visst tycker vi väl oftast att det känns okej att påbörja en ny arbetsdag? Bättre är att förklara för barnet att vi visserligen kommer att sakna honom eller henne under dagen, men att vi ändå vill gå till jobbet. Och – menar du verkligen att du inte vill gå till jobbet så borde du nog fundera över att göra något annat, tillägger Jana Söderberg.

Skillnaden mellan att använda ordet vill istället för måste kan tyckas vara hårklyverier. Men det är något som tydligt signalerar att vi faktiskt styr våra liv själva: Vi är inga offer, och det ska våra barn inte heller behöva uppleva sig som.






Av jennahs - 29 juli 2016 16:02

”Titta, en röd bil!” Om varför vuxna avleder barn och varför barn ogillar att bli avledda

– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet.


Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.


Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:

– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.


När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Jag har själv testat och märkt samma sak. Vid ett tillfälle när vi satt framför tv:n började min man prata om att han inte är helt nöjd med vårt sexliv. Precis då var det ett inslag om den svenska monarkin på tv, så då pekade jag på tv-rutan och sa med hög röst: ”Men titta! Nu är kungen på tv!” Han har faktiskt inte beklagat sig över vårt sexliv en enda gång efter det.


Skämt åsido. Min poäng är förstås att även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Jag tror att en viktig sak som vi missar när vi försöker avleda ett barn är att barnets känslor inte uppstått utan anledning. Jag brukar tänka på våra känslor som ett signalsystem för våra behov. Vissa känslor, som glädje och lättnad, signalerar att viktiga behov har blivit tillgodosedda. Andra känslor, som rädsla och sorg, berättar att det finns behov som inte är tillgodosedda. Eftersom känslorna är signaler från våra behov tycker jag att vi skall hjälpa barnen att lyssna på sina känslor och på så sätt förstå sina behov och underlätta för dem att få vad de behöver. Att vi avleder barnets uppmärksamhet och försöker framkalla en annan känsla hjälper inte barnet att få sitt behov tillgodosett. Tvärtom. Det är som att stänga dörren till ett rum där brandvarnaren tjuter. Man slipper lyssna på oljudet, men det fortsätter likväl att brinna.

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:

– Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
– Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.

”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda? Det brukar jag försöka göra när mitt barn fastnar i en känsla. Jag lyssnar och visar att jag förstår och om jag märker att hon låser sig i känslan så försöker jag få henne att skifta fokus genom att börja prata om något annat.” Det här är en annan vanlig fråga som brukar dyka upp. Jag tycker att den är väldigt spännande! För vad betyder det att ett barn fastnar i en känsla? Och vem är det som skall avgöra om barnet fastnat? För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.”



Vad tycker du?

Av jennahs - 29 juli 2016 15:55

Gu vad många bra artiklar jag läst idag!



Hellre självständiga ungar än lydiga barn

SMARTA LÖSNINGAR. Ingen vill pressa barnen, bara peppa. Men var går gränsen? Vi bad om era frågor om modernt föräldraskap inför nya Idagserien Peppa eller pressa.

Är ett belöningssystem en bra väg? var en fråga. Absolut inte, menar beteendevetaren Petra Krantz Lindgren. Jo, det kan vara en bra start, anser psykologen Maria Elmfeldt Öhrskog.


Tjat, tjat, tjat. Om att hänga upp sina kläder, hålla ordning i rummet, sitta kvar vid matbordet och vara hyfsat trevlig mot både syskon och föräldrar. Tjat, tjat, tjat. Om att göra läxorna, ge tid för både krångliga mattetal och tråkiga glosor, om att inte ge upp direkt när något känns motigt.

Som förälder kan man känna sig hopplöst trist när man vill mildra vardagskaoset och hjälpa sitt barn att klara skolan lite bättre. Det är väl rimliga krav? Man vill få till stånd en positiv förändring, men vet inte hur.

I den situationen kan det kännas lockande med ett belöningssystem. Ett sådant kan till exempel innebära att barnet får en stjärna för varje gång kläderna hamnar på rätt ställe eller när barnet stannar vid matbordet för att äta middagen eller för att läxan blir gjord i tid. När ett överenskommet antal stjärnor är ihopsamlade blir belöningen att göra något roligt eller att få en leksak.


Tydliga belöningssystem har utarbetats av psykologer för barn med koncentrationssvårigheter. Tanken är att de ska kompensera för en del av barnets bristande motivation.

– Det är väl det som är problemet. Man har tagit ett belöningssystem som är tänkt för barn med neuropsykiatriska diagnoser och använder det för alla barn, säger Petra Krantz Lindgren.

Hon är på sätt och vis part i målet eftersom hon själv driver föräldrakurser med ett alternativt synsätt som huvudsakligen bygger på att stärka barnets självkänsla. Hon är beteendevetare (och har disputerat i politisk psykologi) och är gruppledare i Active Parentings program.


I den nannyvåg som flutit in genom tv-program de senaste åren har belöningssystem blivit allt mer populära.

– Jag förstår det, för belöningssystem fungerar. Man får lydiga barn. Men frågan är: Är det lydnad vi vill ha? Eller vill vi ha självständigt tänkande demokratiska medborgare?

Petra Krantz Lindgren ser belöningar som en yttre styrning, vilken riskerar att störa byggandet av självkänsla och goda värderingar.

Genom belöningssystemen får man fram rätt beteende, men av fel skäl.

– Jag vill att både föräldrar och barn ska tänka: Jag är en värdefull människa som har rätt att be om respekt för mina behov.

Då ska man inte köpa respekt för sina behov med guldstjärnor. Även små barn kan förstå förälderns behov av ordning, lugn och ro eller önskan om hjälp med olika saker.

Trots att Petra Krantz Lindgren jobbar med de här frågorna har det hänt att hon fått följande kommentar av sin son när han får beröm för att han klär på sig själv: Får jag tio kronor nu?

Att få betalt för allt möjligt blir allt vanligare för barn. Monetarisering av barndomen, kallar forskarna detta fenomen. I stället för att ta en konflikt eller ändra sitt eget beteende så köper föräldrarna sig fria från tjatet och barnen belönas med pengar.

– Belöningssystem bygger på en önskan om en quick fix, tror jag. Vi har så bråttom och vill se snabba resultat utan att få problem på vägen.

En annan riskmed belöningar är att om de uteblir kan barnet känna det som en bestraffning. Petra Krantz Lindgren berättar om pojken som gav sitt äpple till en kompis på rasten. Han kände att han hade gjort en godgärning och förväntade sig en glaskula i lärarens burk (där hon samlade kulor för bra beteende i skolan). Men han fick ingen. När han kom hem till sina föräldrar storgrät han på grund av den uteblivna belöningen.

– Hade inte glaskulesystemet funnits hade han nöjt sig med den goda känslan av att göra gott.

Petra Krantz Lindgren menar att den enda vägen framåt är att tänka långsiktigt och kanske förändra sitt eget beteende först. Det gäller att bygga en bra relation med följande ingredienser som stärker självkänslan:

Respekt, intresse, uppskattning, tilltro och uppriktighet.

Fokusera på det som fungerar bra och stärk det – i läxläsningen, vid middagsbordet, i städningen av rummet.

– Förresten, apropå att hålla ordning. Hur många prylar ska barnen klara av att plocka undan egentligen? Och vem har burit hem alla grejer för att barnen ska sysselsätta sig själva, säger hon med en blinkning.


När anser du att peppandet går över i press?

– När man gör barnets framgång till sin egen.

Som förälder är det viktigt att man gör klart för sig vilka motiv man har. Att peppa och stötta sitt barn är viktigt, icke minst genom att förklara att man inte kan klara allting här i livet. Att lära barn hur man hanterar motgångar är mycket viktigare än att försöka peppa dem till framgång, menar Petra Krantz Lindgren.


Av jennahs - 26 mars 2016 09:09
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 5 augusti 2015 09:05
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gäsbok


Skapa flashcards