Alla inlägg under juli 2016

Av jennahs - 31 juli 2016 08:14
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
ANNONS
Av jennahs - 29 juli 2016 16:02

”Titta, en röd bil!” Om varför vuxna avleder barn och varför barn ogillar att bli avledda

– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet.


Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.


Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:

– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.


När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Jag har själv testat och märkt samma sak. Vid ett tillfälle när vi satt framför tv:n började min man prata om att han inte är helt nöjd med vårt sexliv. Precis då var det ett inslag om den svenska monarkin på tv, så då pekade jag på tv-rutan och sa med hög röst: ”Men titta! Nu är kungen på tv!” Han har faktiskt inte beklagat sig över vårt sexliv en enda gång efter det.


Skämt åsido. Min poäng är förstås att även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Jag tror att en viktig sak som vi missar när vi försöker avleda ett barn är att barnets känslor inte uppstått utan anledning. Jag brukar tänka på våra känslor som ett signalsystem för våra behov. Vissa känslor, som glädje och lättnad, signalerar att viktiga behov har blivit tillgodosedda. Andra känslor, som rädsla och sorg, berättar att det finns behov som inte är tillgodosedda. Eftersom känslorna är signaler från våra behov tycker jag att vi skall hjälpa barnen att lyssna på sina känslor och på så sätt förstå sina behov och underlätta för dem att få vad de behöver. Att vi avleder barnets uppmärksamhet och försöker framkalla en annan känsla hjälper inte barnet att få sitt behov tillgodosett. Tvärtom. Det är som att stänga dörren till ett rum där brandvarnaren tjuter. Man slipper lyssna på oljudet, men det fortsätter likväl att brinna.

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:

– Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
– Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.

”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda? Det brukar jag försöka göra när mitt barn fastnar i en känsla. Jag lyssnar och visar att jag förstår och om jag märker att hon låser sig i känslan så försöker jag få henne att skifta fokus genom att börja prata om något annat.” Det här är en annan vanlig fråga som brukar dyka upp. Jag tycker att den är väldigt spännande! För vad betyder det att ett barn fastnar i en känsla? Och vem är det som skall avgöra om barnet fastnat? För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.”



Vad tycker du?

ANNONS
Av jennahs - 29 juli 2016 15:55

Gu vad många bra artiklar jag läst idag!



Hellre självständiga ungar än lydiga barn

SMARTA LÖSNINGAR. Ingen vill pressa barnen, bara peppa. Men var går gränsen? Vi bad om era frågor om modernt föräldraskap inför nya Idagserien Peppa eller pressa.

Är ett belöningssystem en bra väg? var en fråga. Absolut inte, menar beteendevetaren Petra Krantz Lindgren. Jo, det kan vara en bra start, anser psykologen Maria Elmfeldt Öhrskog.


Tjat, tjat, tjat. Om att hänga upp sina kläder, hålla ordning i rummet, sitta kvar vid matbordet och vara hyfsat trevlig mot både syskon och föräldrar. Tjat, tjat, tjat. Om att göra läxorna, ge tid för både krångliga mattetal och tråkiga glosor, om att inte ge upp direkt när något känns motigt.

Som förälder kan man känna sig hopplöst trist när man vill mildra vardagskaoset och hjälpa sitt barn att klara skolan lite bättre. Det är väl rimliga krav? Man vill få till stånd en positiv förändring, men vet inte hur.

I den situationen kan det kännas lockande med ett belöningssystem. Ett sådant kan till exempel innebära att barnet får en stjärna för varje gång kläderna hamnar på rätt ställe eller när barnet stannar vid matbordet för att äta middagen eller för att läxan blir gjord i tid. När ett överenskommet antal stjärnor är ihopsamlade blir belöningen att göra något roligt eller att få en leksak.


Tydliga belöningssystem har utarbetats av psykologer för barn med koncentrationssvårigheter. Tanken är att de ska kompensera för en del av barnets bristande motivation.

– Det är väl det som är problemet. Man har tagit ett belöningssystem som är tänkt för barn med neuropsykiatriska diagnoser och använder det för alla barn, säger Petra Krantz Lindgren.

Hon är på sätt och vis part i målet eftersom hon själv driver föräldrakurser med ett alternativt synsätt som huvudsakligen bygger på att stärka barnets självkänsla. Hon är beteendevetare (och har disputerat i politisk psykologi) och är gruppledare i Active Parentings program.


I den nannyvåg som flutit in genom tv-program de senaste åren har belöningssystem blivit allt mer populära.

– Jag förstår det, för belöningssystem fungerar. Man får lydiga barn. Men frågan är: Är det lydnad vi vill ha? Eller vill vi ha självständigt tänkande demokratiska medborgare?

Petra Krantz Lindgren ser belöningar som en yttre styrning, vilken riskerar att störa byggandet av självkänsla och goda värderingar.

Genom belöningssystemen får man fram rätt beteende, men av fel skäl.

– Jag vill att både föräldrar och barn ska tänka: Jag är en värdefull människa som har rätt att be om respekt för mina behov.

Då ska man inte köpa respekt för sina behov med guldstjärnor. Även små barn kan förstå förälderns behov av ordning, lugn och ro eller önskan om hjälp med olika saker.

Trots att Petra Krantz Lindgren jobbar med de här frågorna har det hänt att hon fått följande kommentar av sin son när han får beröm för att han klär på sig själv: Får jag tio kronor nu?

Att få betalt för allt möjligt blir allt vanligare för barn. Monetarisering av barndomen, kallar forskarna detta fenomen. I stället för att ta en konflikt eller ändra sitt eget beteende så köper föräldrarna sig fria från tjatet och barnen belönas med pengar.

– Belöningssystem bygger på en önskan om en quick fix, tror jag. Vi har så bråttom och vill se snabba resultat utan att få problem på vägen.

En annan riskmed belöningar är att om de uteblir kan barnet känna det som en bestraffning. Petra Krantz Lindgren berättar om pojken som gav sitt äpple till en kompis på rasten. Han kände att han hade gjort en godgärning och förväntade sig en glaskula i lärarens burk (där hon samlade kulor för bra beteende i skolan). Men han fick ingen. När han kom hem till sina föräldrar storgrät han på grund av den uteblivna belöningen.

– Hade inte glaskulesystemet funnits hade han nöjt sig med den goda känslan av att göra gott.

Petra Krantz Lindgren menar att den enda vägen framåt är att tänka långsiktigt och kanske förändra sitt eget beteende först. Det gäller att bygga en bra relation med följande ingredienser som stärker självkänslan:

Respekt, intresse, uppskattning, tilltro och uppriktighet.

Fokusera på det som fungerar bra och stärk det – i läxläsningen, vid middagsbordet, i städningen av rummet.

– Förresten, apropå att hålla ordning. Hur många prylar ska barnen klara av att plocka undan egentligen? Och vem har burit hem alla grejer för att barnen ska sysselsätta sig själva, säger hon med en blinkning.


När anser du att peppandet går över i press?

– När man gör barnets framgång till sin egen.

Som förälder är det viktigt att man gör klart för sig vilka motiv man har. Att peppa och stötta sitt barn är viktigt, icke minst genom att förklara att man inte kan klara allting här i livet. Att lära barn hur man hanterar motgångar är mycket viktigare än att försöka peppa dem till framgång, menar Petra Krantz Lindgren.


Av jennahs - 29 juli 2016 09:02
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 27 juli 2016 13:17
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 23 juli 2016 07:47
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 19 juli 2016 06:48
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av jennahs - 15 juli 2016 14:50
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Jennahs med Blogkeen
Följ Jennahs med Bloglovin'

Gäsbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se