(Kopierad text ifrån det känsliga barnet) en psykolog som bloggar om barn,självkänsla, och psykoterapi.

För några veckor sen var jag på en stor lekplats nära där jag bor. Jag ser en kille på ungefär 6 år trilla på näsan och slå sig och det kommer några snyftningar, men inom några sekunder hör man en myndig pappastämma från andra sidan lekparken: ”Det där var inget!” Pappan rusar fram och förklarar att det absolut inte fanns något att var ledsen över.

Det var liksom något i tonfallet som var så bergsäkert, att det inte fanns något tvivel att det var helt fel att gråta.

Jag blir så ledsen, för jag ser och hör såna exempel nästan dagligen på föräldrar som icke-validerar sina barns gråt och smärta. Egentligen ska man väl inte peka finger mot någon särskild, för alla har vi väl stunder när vi inte är tillräckligt närvarande med våra barn.

Väldigt vanligt är också att man ser bebisar som ligger i vagn och skriker för fulla lungor och föräldrarna bara går vidare, eller möjligtvis försöker peta in en napp i munnen eller så.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som hette: Hur man tröstar barn där jag försöker punkta upp förslag på hur man kan hantera situationer där barnet gråter. Nu i efterhand har jag dock funderat på hur lämplig rubriken är egentligen, för ordet ”trösta” kan göra att man tänker att man ska ”göra något” när barnet gråter, och något av det viktigaste och svåraste är att bara vara där, och inte säga något utan bara vara närvarande.

Barn behöver  vuxnas närvaro och empati för att känslor inte ska kännas farliga. De barn som lämnas i en vagn eller bemöts av ett ”det är inte något” riskerar att som vuxna drabbas av depression, stressproblem eller andra psykiska bekymmer. (för referenser se det tidigare inlägget)

Här är några snabba punkter att tänka på:

• Var alltid nära ditt barn när det är ledset eller i någon annan jobbig känsla. Ta upp en bebis och håll den i famnen. Krama om ett äldre barn. Eller sitt åtminstone tätt intill.
• Gör inget, säg inget utan bara öppna ditt hjärta och känn med smärtan. Svårare än det låter för de flesta av oss. Vill man säga något, bör det bara handla om att uttrycka förståelse.
• Stanna på detta vis tills gråten/smärtan/raseriet har gått över.