Jag gillar sanna bråding, vilken brud och vilken resa hon gjort och inspierar verkligen. Tänk hur mkt våra känslor och beteenden vi lär oss från barndomen formar oss? låt våra barn få känna sorg, glädje, som ilska. Viktigast av allt är den känslomässiga biten och vi får aldrig sluta skriva om det.

Återigen vill jag tipsa om "pira och bråding" som du hittar HÄR  

Kopierat från hennes blogg. Läs och reflektera!

" Jag sitter och jobbar med ännu ett program av ”Pira & Bråding”. Och för varje gång jag jobbar med en ny gäst och får sätta mig in i en ny historia så slås jag gång på gång av hur lika vi människor är. Men även hur fel vi många gånger lever i det här samhället. Att allt oftast grundar sig i någon typ av känslighet, en brist på känslor i hemmet som barn , eller en frånvarande förälder (oftast pappa). Hur vi redan som små lär oss ett mönster hur vi ska hantera omvärlden, lägga skuld på oss själva, inte se ett värde i oss själva och lära oss stoppa undan känslorna och fly på olika sätt från oss själva. För att vara stark är att inte känna. Det är så vi många gånger ser det och lär oss att se det. Sårbarhet är något skamligt och sådant pratar vi inte om. Familjehemligheter och jobbiga händelser som du varit med om, det pratar vi helst inte om. Det lär vi oss tidigt.

Jag pratade nyss med en kommande gäst som drabbats av utmattning. En högpresterande tjej som jobbade som TV-producent, tog hand om barnen hemma, ville vara den perfekta flickvännen och perfekta kollegan. Hon hade tidigt lärt sig att hennes känslor inte var så viktiga. Hennes storebror hade tryckt ner henne hela barndomen och eftersom hennes föräldrar mest såg det som något ”syskonbråk” så blev hennes känslor heller aldrig tagna på allvar. Det var så allt startade och sedan fortsatte livet att spä på det. Och plötsligt så tog allt bara tvärstopp. Hon hade nått den där punkten som vi så ofta hört om, dagen då allt bara tar tvärstopp och du inte kommer upp ur sängen. Något som hon visserligen vägrade att tro på, för hon var ju den där starka tjejen som aldrig klagade eller visade sig svag, men det visade sig ganska snart att det var ett faktum. Kroppen skrek ifrån och den hade gjort det under en lååång tid innan. Men hon hade vägrat att lyssna.

Hon hade alla symptom man kan ha. Men ingen såg. Två veckor tidigare hade hon sökt hjälp hos en läkare för hjärtklappning, tryck över bröstet och en kraftig viktnedgång. Hon frågade om det kanske kunde ha med stress att göra och förklarade att hennes tempo var högt, men fick till svar att ”Nej, det kan det inte”. Och sedan fick hon gå hem. Antidepressiva var det enda som hon erbjöds. Antidepressiva??? Som att ett piller ska kunna hjälpa henne med hennes liv?

Det här är inte första gången jag hör en liknande historia och jag är säker på att det inte är den sista. Varför ser det ut så här?

En stor anledning till att jag kände att jag ville skriva min bok var just på grund av det här. Att lyfta fram vikten av att våga se bortom symptomen, att våga se grundorsaken och att våga visa sig sårbar i ett samhälle som många gånger är ganska hårt.Visa att det finns ett VARFÖR, en anledning till att vi hamnar där vi hamnar. Vi lär oss tidigt att det är fint att prestera men det är fult att hamna utanför mallen. Barn som har mycket energi och har svårt att sitta still diagnostiseras idag snabbare än du hinner fråga om hjälp, och den ena efter andra går till läkaren för en sak men kommer därifrån med något piller för något annat. Utskrivningen av ADHD-medicin till barn har ökat lavinartat, vi knaprar antidepressiva som aldrig förr och var och varannan får insomningstabletter utskrivna för att klara sin vardag.

Är det bara jag som känner för att skrika STOPP!!!

Jag tror absolut att medicinering kan vara livsnödvändigt i vissa fall och hos vissa individer, det säger jag inget om. Men jag tror även att det kan vara rent av skadligt i många andra fall. Jag tror även att synen på varandra i vårt samhälle helt har börjat tappa det. Kan det inte vara så att många av de barn som har myror i brallan egentligen inte alls har ADHD? (Och nu pratar jag inte om de som faktiskt behöver den hjälp som medicinen ger) Att de skulle kunna bli hjälpta av att få lite mer uppmärksamhet hemma eller en annan typ av pedagogik i skolan istället för att sitta still i timmar och lyssna? De kanske behöver mer stimulans än så? En annan kost utan socker och gluten? En fråga om vad de egentligen känner och tar in? För många gånger har jag börjat förstå att det är högkänsliga barn som mest har svårt att hantera alla intryck. Det finns så många fall där jag läst om barn som faktiskt slutat med sin medicinering efter att föräldrarna har börjat umgåtts mer och lagt om rutinen hemma, eller har lagt om kosten och som sagt slutat helt med främst gluten och socker. Eller barn som är extremt mediala men som ingen tagit på allvar tidigare.

Eller kanske skulle många av de som erbjudits antidepressiva egentligen bara behöva få prata av sig? Få någon som frågar hur de mår? Hur de lever? Många gånger ligger grundproblematiken i något annat och ändras inte det så kan få piller i världen hjälpa långsiktigt. Det kan hjälpa för att orka ta sig över tröskeln för att orka ta tag i problemet, men det borde vara under en kort period i så fall, inte något som bara fortlöper år efter år och slår ut hjärnans egna receptorer och produktion.

Kanske skulle många av de med insomningstabletter istället få en remiss till någon som lär de om helheten. Hur vi hänger ihop med sinne, kropp och själ? Lägga om kosten, rutinerna, vanorna? Kanske skulle de behöva yoga, meditera, promenera?

Jag förstår inte hur vi kan ha börjat hamna så snett i ett land som på så många vis är så upplyst. Varför är vi så rädda för att fråga hur en människa mår på riktigt? Blir det jobbigt då? Kanske tar det för mycket tid eller kanske så blir mitt ansvar gentemot dig som mår dåligt alldeles för stort och tungt att bära då?

Du kan tycka att jag är helt ute och cyklar med mitt resonemang, och låt det så vara. Men ju mer jag jobbar me människor och ju mer jag jobbat med mig själv, desto tydligare blir hela bilden. Och låt oss säga att jag skulle vara helt fel ute, att vi gör allt rätt. Men då undrar jag i så fall varför fler och fler mår dåligt? Varför ökar medicinering? Problem med kriminalitet och skjutningar? Självmordsantalet bland unga (15-24) stiger? Någonting gör vi iallafall inte riktigt rätt. Men jag är säker på att vi tillsammans skulle kunna vända trenden. Bara genom att börja prata. Våga prata på riktigt om hur vi mår. Börja gråta framför våra barn och visa att vi som föräldrar inte är några supermänniskor. Sluta säga till våra barn ”Sluta gråta” eller hitta något som får de att tänka på annat för stunden så fort de är ledsna, som att gråt skulle vara en sämre känsla än skratt? Det finns såå mycket vi alla skulle kunna förändra i det lilla som en start till det stora. Vi måste börja våga se varandra på riktigt. och skrota den där gamla skrönan om att ”familjehemligheter pratar vi inte om”.  Vi måste börja våga visa oss sårbara. <3 "

Sannas blogg hittar ni HÄR.

Så blev det måndag, en här rungången på veckorna och rutinerna tråkar ut mig emellan åt helt klart.

Helgen gick för fort och det bara..fan. Haft det tufft på nätterna med täppt näsa, lock i öron och inatt har jag haft on i höger sida och sitter fortfarande i ?

massa krämpor med andra ord.

Ihelgen provade vi på att äta på MAX som så många andra och ja, "D" och yngsta sonen cyklade dit efter att ha gjort beställningen hemma. Dom "räknar" hamburgarna i påsarna men nån missar EN, så när dom landar finns inte allt med.

Så ringer och klagar, såklart då vi inte hade mat hemma och ska en inte få mat? vi handlade för nästan 400:- och fick allting nytt + lite till. Gissa om barnen blev exalterade med all mat på bordet? dom har nog aldrig sett så mkt mat lr ätit sig så mätta, haha!:)

Så dom kompenserade de hela med råge! bad om ursäkt 100 gånger skyllde på ny personal blabla.

Hade tänkt duscha men struntar i allt sånt och drar upp till morsan och vilar/ äter där, värsta jag vet är att ha krämpor jag inte vet vad de är och sitta hemma själv? jag är lite utav en hypdokondriker även "D" lider av samma problematik så ni kan ju förstå nå det dyker upp smärtor vilka katastrof tankar vi båda får, "tänk om...".

Vi båda ringer våra morsor, haha säg inte att jag skrev det men lite roligt är det...  .

Vi var ju till D´s föräldrar igår på middag och det var fullt hus med hur mkt folk och ungar som helst + 5 hundar så Love stackarn var ett nerv vrak och vi tror han minns saker som han inte gillat som andra gjort. Så han hatar tex D´s syrra och gör utfall som jag aldrig skådat. Skakar, kommer inte till ro.

Alltid när vi ska dit så hoppas vi på lite mindre folk så han får vänja sig men de slår alltid fel. Vi ska nog åka dit lite oftare och se om det släpper.

Vet ni vad vi lyckades se igår? loves envisa canintand (mjölktand) har lossnat, den som setat stenhårt och tajt intill en annan tand. Någon måste lekt brutalt med honom så den ryct ur :( stackars liten. Men vi spara säkert minst 4 lax på den eftersom det krävdes narkos osv.

SKÖNT! mer pengar till min tandläkarräkning som väntar, men först arbetsterapuet imorgon..yey...........................

Vi hörs snart igen.